Jo, men det är ju bara lite mer än ett år kvar

Det finns dagar man helst raderar helt och hållet. Som denna.

Två stycken 100-poängskurser är snart avklarade och jag har inte lärt mig någonting - eller jo en sak, konditionalis i spanska. Min vikarie i engelska finns inte ord för. Vi fick igår tillbaka våra argumenterande uppsatser och då jag ifrågasatte betyget löd konversationen:
- Det är skitsvårt att sätta betyg.
- Jo, men jag vill gärna veta vad det är som saknas så jag kan försöka förbättra det till nästa gång.
- Språkligt skulle du ju kunna lyfta upp det.
- Men du har ju skrivit "bra språk"?
- Jag tar och läser uppsatsen igen så får jag se.

Senare skriker vikarien över hela klassrummet:
- Johanna, det var illa att du bad mig läsa uppsatsen igen, nu hittar jag massor av fel. Skratt.

För det första bad jag henne inte läsa min uppsats igen, för det andra hade inte resten av klassen behövt höra något och för det tredje tycker ingen om henne och är medvetna om att hon sätter betyg efter en egengjord betygsskala. Hon får gärna klaga på min engelska, hur mycket anti-jantelag det här nu låter som, vet jag om att jag är duktig på engelska i vilket fall som helst. Men när hon väljer att inför hela klassen, dra upp mängder av bara negativ kritik efter att någon som inte är självsäker i egelska har redovisat, då blir jag arg. Hennes uppgift är att lära oss, inte trycka ned och stampa på oss för att bevisa hennes överlägsenhet (som hon förövrigt inte har då hon, trots sin lärartitel, inte är bäst i klassen).

Men sedan går jag ju också i en Bättre skola där ledningen väljer att satsa pengar på esteternas ämnen istället för de teoretiska programmens och där ingen av de kurser jag väljer till individuellt val startas och rektorerna alla väljer att vara oanträffbara.

I den muntraste ton kan blogginlägget avslutas där.